Har du en berättelse?

Här ges utrymme för anhörigas berättelser ur den egna erfarenheten av att vara anhörig till en intagen i häkte eller anstalt. Känslor, tankar och utmaningar som finns på vägen.

Har du en berättelse? Kontakta oss: info@anhorig.se

Jennas berättelse…

Att vara den som blir lämna kvar hemma, i tomheten med miljoner frågor som snurrar i huvudet, att sitta tom på hallgolvet och inte förstå vad som just har hänt, att inte ha en aning om vad som väntar eller hur man ska hantera alla känslor. Att inget veta, att bli kvar i total ovisshet och inte ha någon som förstår, någon som vet. Det, är en fruktansvärd känsla, en känsla av att bli lämnad, att förlora någon. Det är bara du nu, du och ovissheten, du och rädslan, du och ensamheten.

Du får inga svar, du ringer, du läser, du letar desperat efter svar men svaren uteblir. Plötsligt hör du inget från den du älskar, du kan heller inte ringa eller ens skicka ett sms och fråga ”Vad händer? Är du ok?” Dörren var stängd för mig och cellen var låst för honom. Tystnad, tomhet och rädsla är det du sitter med när hela din värld plötslig vänts upp och ned…

Jag somnade till slut den natten av total utmattning och hans kudde som jag låg på var genomblöt av mina tårar. De närmaste dagarna var som ett dimmigt töcken och tomheten var så påtaglig att det gjorde mig sjuk. Vi hade suttit ihop sedan dagen vi träffades första gången och nu på en sekund var han bara borta. Jag famlade runt som ett tomt skal och förstod ingenting. Tystnaden som ägde hela min tillvaro var öronbedövande. Allt jag önskade var ett livstecken från honom, ville bara veta att han var ok. Några dagar senare kom ett sms och det högg till i min mage. Jag ryckte snabbt upp telefonen och bad, snälla säg att det är från honom. Det var det fast inte direkt från honom. Det stod: ”Hej! Din man hälsar att han inte kan ringa dig än, han sitter på isol, men han är ok och hälsar att han saknar och älskar dig massor.” Det var ett av de mest betydelsefulla sms jag fått och jag kunde plötsligt andas och visste att han var ok även om han inte kunde kontakta mig själv. Ett livstecken som gav mig lite hopp och lugn för stunden.

Jag som aldrig haft med kriminalitet eller poliser att göra, jag visste ingenting om den världen. Jag hade aldrig ens hört ordet isol tidigare och det var bara ett av de nya begreppen jag skulle lära mig under denna kommande tid. Jag visste vart jag skulle vända mig eller vad som skulle hända. Jag har aldrig känt mig så ensam som då. För tro mig, man blir ensam. Ensam får plötsligt en helt annan betydelse. Du förlorar inte bara den du älskar, lever med, du börjar plötsligt förlora bekanta, vänner ja till och med familjemedlemmar som dömer både fort och hårt och vill inte ha någon del i ditt liv längre utan någon förklaring. Människor vänder dig ryggen utan att ens försöka eller vilja förstå. Och de få som stannar kvar i ditt liv kan sällan förstå trots att de försöker. Att försöka prata med människor runt en som inte varit i denna situation var nästan omöjligt, de förstod inte. Hur skulle de kunna göra det, jag förstod ju inte ens själv.

Jag var nu en anhörig fast utan behörighet, utan rättigheter, jag hade inte ens rättigheten att få veta vart min man var, hur han mådde eller om och när jag skulle få prata med honom igen. Svar som: ”Jag kan inte säga till dig om han finns här eller inte och det är sekretess, du har ingen fullmakt.” var de svar jag fick när jag ringde kriminalvården. Jag var helt oförstående och totalt ”ny” som anhörig till någon som satt i fängelse, så mitt svar blev ett förvånat och naivt: ”Ja men jag är ju hans fru.” Att vara någons fru är i min värld närmast anhörig och jag trodde såklart det skulle räcka. Jag fick snabbt lära mig att det inte alls skulle räcka, inte till en början åtminstone. Det var bara att snällt vänta, vänta och hoppas han kunde höra av sig snart, att jag skulle få höra hans röst, få svar på alla frågor.

Som anhörig och en nybörjare om jag ska uttrycka mig så, så var jag så vilsen. Jag visste som sagt inte hur någonting fungerade, vad saker betydde eller vad jag skulle göra. Slets mellan rädsla, saknad, ovisshet och total vilsenhet. Men jag lärde mig snabbt att jag skulle bli tvungen att resa mig, fokusera och ta reda på saker, hitta andra i samma situation, någon som kunde ha svar på alla mina frågor.

Den dagen han klev in på anstalten, klev jag in i en helt ny värld. En värld där man sitter inne med sin älskade, man slåss för sin älskade, man lever i sin bubbla medan resten av världen fortsätter där utanför. Detta var början på min resa som anhörig till en intagen på en anstalt någonstans i Sverige.

/ Jenna